The Way the Cookie Crumbles...

Stackars lilla Cookie! Som egentligen har det rätt bra ändå.

Sedan vi kom hem från vår Japan-resa har vi låtit honom gå ute utan koppel och sele. I somras fick han gå ut med koppel och sele, men under hösten och vintern i övrigt har vi haft honom inne.

Vi släpper ut honom när vi är hemma, efter jobbet och på helgerna. I början var hans utestunder givetvis mycket korta eftersom det var så kallt. Nuförtiden kan han vara borta flera timmar och vi åker på ärenden under tiden, men då är det fint väder. När han vill gå in ställer han sig vid ytterdörren och jamar högt så vi hör honom, då kan vi släppa in honom.
Cookie har till och med hittat en kattkompis som han leker med, en burrig svartvit katt. Vi ser att de jagar varandra och klättrar tillsammans på klipporna i dungen. De är jättesöta tillsammans. Ibland när Cookie har varit inne och ätit och vi släpper ut honom igen sitter den andra katten och väntar på honom.

Nu när det är fint väder vill han givetvis vara ute även på morgnarna, men eftersom vi har ganska bråttom på vardagmorgnarna kan vi inte släppa ut honom då vi inte vet när han tänker komma tillbaka.
I morse tiggde han om att få gå ut hela morgonen. Som hans "mamma" skär det i hjärtat att se honom så olycklig, men samtidigt kan jag inte ge efter för då vet han det till nästa gång. Han klarar sig säkert tills jag kommer hem - då kommer han att få gå ut och leka med sin kompis. Och hela helgen!