Tänkaren om Cookie om tio år
En sak som jag redan har hunnit fundera över fler gånger är Cookies bortgång. Makabert, kan tyckas, men jag insåg tidigt att han inte kommer att finnas hos oss för alltid.
Jag blir givetvis alltid ledsen när jag tänker på det, för jag vill ju att min lilla katt alltid ska vara hos mig och vara den fina katt som han är.
Allra helst skulle jag vilja att jag hittade honom när han somnat in på en av sina favoritplatser i huset.
Det skulle kännas hemskt om jag skulle behöva ta ett beslut om avlivning. Förhoppningsvis lyckas jag ta rätt beslut då, men det skulle även vara jobbigt att sitta där medan han somnar in. Jag ser framför mig hur mina tårar sprutar medan han försvinner.
Ännu jobbigare kommer det att kännas om vi har barn som antingen ska vara med eller som man ska berätta det för. Tänk er en helt rödgråten mamma som ska ta hand om sina barn när hennes första bebis har gått bort. Antagligen kommer jag att kunna ta mig samman i den situationen, även om det tycks helt omöjligt just nu. Annars kanske A får ta det. Han är nog inte lika känslosam eller visar inte lika mycket känslor som jag.
Nu fyller Cookie dem om ett halvår så det är förhoppningsvis ganska länge till denna situation uppstår, men redan har mitt inre börjat förbereda sig.
Hej..
Jag är likadan. Tänker på händelser i förväg. För att hitta redskapen att hantera kriser innan de uppstår.
men vet du..jag tror inte att det är bra att göra så.. Inte för mycket.. för sen blir ingenting som man trott iallafall. Man får försöka tänka att man får ta det som det kommer.
Ja, katten kommer dö en dag. Simba också. Jag trodde att det var min pappa som skulle få avliva simba när dagen är kommen. Min pappa var vetrinär och det var av honom vi fick katten. Men min far dog långt före Simba. Du ser..
Barn tar inte skada av en mamma som gråter. Det är bara bra att de får se känslor. JA I lagom dos iallafall. Jag har gråtit många många gånger inför mina barn. Dom får leva med det.
Jobba på att leva i nuet. Det är iallafall något jag måste försöka göra. För tänka hemska saker går inte. Jag kan ligga vaken och nojja över när mina barn blir tonåringar och allt farligt jag måste skydda dom för. De får ju inte dö. Inte före mig. Men dessa tankar är inte bra. Jag kan inte skydda dom mot ALLT. Blir bara sjuk och tokig om jag försöker.
Så ta det coolish vännen. Heja!
Tack för din uppmuntrande ord! Det är svårt att ändra på sig, men är man medveten om det kan man ju i alla fall försöka.
