När man skadar sitt barn

2012-11-19
 
A klippte B:s naglar (på fingrarna) i slutet av förrförra veckan, men redan i mitten av förra veckan var de långa och vassa igen. 

Det är mest jag som blir riven av henne. Ändå har jag varit tveksam till att klippa hennes naglar eftersom hon aldrig har händerna stilla och när jag haft möjlighet har jag inte haft möjlighet att hämta nagelsaxen.

Så idag kom jag att tänka på det igen. Nagelsaxen hämtades och tio naglar klipptes korta. Sedan behövde de vassa kanterna tas bort. Det gick bra och så var det bara den lilla tummen kvar. "Där fick jag ett bra tag." Klipp.

"Konstigt, det verkar inte som nageln klipptes av." Så hör jag hur B börjar gråta och jag ser att jag klippt henne i huden. Det börjar blöda och det verkar inte som det slutar. "Tänk om hon förblöder." Den realistiska delen av mig inser att hon givetvis inte kommer göra det. Men det gör så fruktansvärt ont att veta att jag skadat min bebis och ännu ondare att veta att hon har ont.

Jag spolar fingret i kallvatten och så får hon ett plåster som är alldeles för stort för det lilla fingret.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0