Skuldkänslor x 2
Under resan saknade jag både B och A, men jag saknade inte B så mycket som jag hade trott att jag skulle göra. (Jag saknade A på samma sätt som jag brukar när jag reser utan honom.) Det jobbigaste var att säga hej då. Under själva resan kände jag mig ung och barnfri. Dessutom kändes det härligt och nyttigt att göra något för min egen skull. Får man känna så?
Innan vi åkte avundandes jag de som har barn varannan vecka. (Givetvis förstår jag att det inte alltid är självvalt eller oproblematiskt.) Jag vill såklart fortfarande vara gift och leva med A, men ibland känner jag att det vore befriande att ha barnfritt varannan vecka. Då skulle vi hinna göra det vi behöver på huset, i trädgården, på bilen och hinna gå ut, träffa vänner och äta på restaurang ibland. Får man känna så?
Kommentarer
Trackback
