Blyg = väluppfostrad?
I helgen var vi bortbjudna hem till A:s lillebror. B är inte bekant med sin farbrors mamma och hennes sambo och var därför ganska blyg. Även B:s gammelfarmor som vi träffar några gånger per år var där.
B lekte väldigt bra med sin farbror och A. Hon verkade trivas och uppskatta tillvaron.
När det bjöds på tårta släppte hon allt hon hade för händerna och kom rusande. Väl vid bordet att hon tyst och tittade länge efter tårtan medan hon "väntade" på att få en tårtbit. När hon fått den upplagd åt hon metodiskt och tyst upp den. Sedan tittade hon efter tårtan igen tills hon fick ytterligare en liten bit som hon åt upp lika metodiskt.
Under nästan hela tiden vid bordet var B tyst. Även om blygheten uppfattades så upplevdes hon även som väluppfostrad. Jag tror inte riktigt på att en 2,5-åring kan vara väluppfostrad; de gör trots allt lite som de själva vill och det som faller dem in. Och lite tråkigt är det att tysthet och blyghet är väluppfostran.
Kommentarer
Trackback
