Prat om döden
B ställde frågor om döden igår. Jag svarade ärligt och så gott jag kunde samtidigt som jag tappade upp ett bad för barnen.
Plötsligt inser jag vad vi pratar om och ser att B håller på att "bryta ihop". Hon har insett att vi föräldrar inte kommer finnas för alltid och att hon själv en dag ska dö.
Jag försöker då förklara att det är lång tid kvar tills vi dör och att hon inte kommer vara ensam. Det bär mig emot att säga saker som jag inte kan veta blir sanna. A och jag kan dö i förtid i olycka eller sjukdom och i så fall kanske det inte alls blir som jag sagt.
Samtidigt vill jag inte att B ska vara rädd för att vi en dag ska dö. Det som gör det ännu svårare är att jag själv inte förlikat mig vid tanken att jag en dag inte kommer att finnas.
Kommentarer
Trackback
