The Way the Cookie Crumbles...

Vi trodde att vi sluppit en aktivitet framöver, i och med att skridskoskolan var slut för säsongen i april. Men i måndags fick vi mejl om att BF är klar med skridskoskolan och att hon gått vidare till nybörjarlaget i teamåkning.

BF var lite osäker på om hon ville gå med i laget, men testade i fredags ett träningstillfälle som var 1 h och 45 min långt. Hon tyckte att det var jätteroligt. Så nu vill hon ha teamets träningsjacka och framöver kommer hon behöva riktiga konståkningsskridskor (som kostar över 3 000 kr!).

Tyvärr verkar det vara ont om träningstider i ishallarna, så träningarna kommer att vara lite olika tider och i olika hallar, vilket kräver en del logistik. Sån tur är, är en av kompisarna som bor i närheten och vars föräldrar vi har kontakt med redan i laget så förhoppningsvis kan vi turas om att köra för att hämta och lämna.

Äntligen har det lossnat! I ett par år har vi försökt lära AA att cykla, men hon har varit försiktig och rädd så varenda bakslag ledde till motstånd och nystart. Inget av allt vårt peppande har lett framåt.

Vi har då tänkt att hon ska få ta det i sin egen takt och att hon kanske kommer vilja lära sig en dag. Men hon har inte visat något intresse för det.

AA ville att det skulle gå långsamt och då är det ju svårt att hålla balansen. Samtidigt hade hon svårigheter att styra. Det motoriska är definitivt inte hennes starka sida.

Efter att jag sprungit efter hennes cykel några gånger kom vi fram till det var bättre om A gjorde de eftersom det alltid slutade med att vi skällde på varandra. Hon för att jag inte höll i cykeln tillräckligt stadigt och jag för att hon hade för låg fart.

I år har jag försökt motivera henne med att ge henne lika mycket skärmtid som hon cyklar. Det har faktiskt gjort att hon gärna vill cykla. Fortfarande springer A bakom cykeln, men hon har klarat av att cykla lite själv. Jag tror att hon har förstått hur hon ska hålla balansen på cykeln.

Förhoppningsvis kan hon cykla och hantera cykeln till skolstarten.

Nu brukar hon stänga in sig på lekrummet (som tidigare var hennes rum) bara för att byta om till hemmakläder. Sedan brukar hon komma ut därifrån.

Om hon skulle få välja fritt vad hon vill göra skulle hon nog välja att spela Minecraft på PlayStation. Om hon ska sysselsätta sig själv utan skärm blir det nog att pärla.

Men det hon troligen uppskattar allra mest är att få leka de specifika lekar som hon brukar leka med en av oss förälder. Med A är det en lek med små djurfigurer i plast som kallas "den höjdrädda sälen" och med mig leker hon gärna "hapo" (uttryck som jag hittade på att en igelkott i "Littlest pet shop" säger när den blir arg), doktor, tok-[mitt namn] eller med Frost-lego.

Jag gissar att behovet av tid med förälder är på grund av att vi på sistone har varit ganska upptagna med olika projekt på hus och i trädgård. Men just nu är det något lugnare (innan vi drar igång igen). Och när vi inte är upptagna försöker vi ge barnen så mycket tid som möjligt.

AA har upptäckt att hon har ett favoritträd. Körsbärsträd (med rosa blommor)!

För någon vecka sedan tog vi bussen mot stan. Då fick hon fick se ett litet rosablommande träd i gräset mellan vägbanorna. Jag berättade för henne att det kanske var ett körsbärsträd och hon sa att hon tyckte att det var fint.

När vi sedan gått av bussen och promenerade fick hon syn på ett stort körsbärsträd på trottoaren längre fram. Hon blev överförtjust och rusade fram till det och ställde sig under och tittade upp mot kronan. Hon var euforisk och utropade att det var hennes favoritträd.

Jag lovade att ta med henne till Kungsträdgården nästa år när körsbärsträden blommar. Det vill hon gärna. 

Nu när vi åker förbi körsbärsträd (eller andra rosablommande träd) uppmärksammar jag henne på det och hon blir alltid glad.

I januari var B på rutinkontroll hos tandläkaren. Tänderna såg fina ut, men vi fick veta att vi behöver höra av oss om tänderna bredvid framtänderna inte kommit ut före sommaren. Det var mer än ett år sedan B tappade mjölktänderna, men vid röntgen syntes att de nya låg redo innanför tandköttet så förhoppningsvis växer det ut snart.

För ett par veckor sedan klagade AA över ont i framtänderna, men enligt henne hade hon inte slagit i dem. En vecka senare märkte jag att de började mörkna. När vi ringde tandläkaren fick vi en tid för kontroll redan följande dag.

Tandläkaren trodde att AA antagligen slagit i tänderna, men att hon inte minns det. Det brukar inte skada de underliggande tänderna, men vi fick tid för återbesök om en månad för att kontrollera att det ser bra ut.

Hon brukar vara glad när hon kommer hem därifrån, men nu var hon överlycklig. Värre är det när hon ska gå dit då hon högljutt brukar meddela att hon inte vill gå, varje gång fortfarande.

Det har dock blivit något lättare att gå dit med henne efter att en flicka från samma avdelning på förskolan börjat i skridskoskolan. Dessutom passerar man flickans hus på väg till ishallen så de har sällskap, åtminstone på vägen hem.

I förrgår natt sov barnen för första gången tillsammans här hemma, utan att de skulle ropa eller komma över till oss. De hade kommit fram till detta själva efter att fått veta att de behöver 20 stjärnor* vardera för att få en ny kontroll till PlayStation. Vi har föreslagit detta tidigare, men de har då inte velat det.

B sov på en madrass på golvet i AA:s rum och som vanligt, upp för att kissa under natten. Sedan lade hon sig och somnade om. Därefter sov hon till strax före klockan sju och AA vaknade kort efteråt. 

Eftersom de båda tittat på melodifestivalen lade sig båda senare än vanligt. Det blev därför ingen vanlig nattning med läsning och sång. B lade sig ungefär en halvtimme efter att AA lagt sig. Då hade AA redan somnat.

Försöket gick mycket bra. De bestämde sig för att sova tillsammans även framöver. Nu har vi flyttat in AA:s säng till B:s rum och gjort AA:s rum till "lekrum". När AA meddelar att hon vill vara i fred får hon vara ostörd i lekrummet.

Igår följde vi den vanliga nattningsrutinen för AA, men i det gemensamma sovrummet. Nattningsproceduren av B gjordes en halvtimme senare i vårt sovrum. Sedan gick hon in för att lägga sig i sin säng i rummet där AA redan sov. I morse verkade det som att de tyvärr väckte varandra redan runt klockan 5, men förhoppningsvis leder den nya möbleringen till bättre sömn för alla långsiktigt.

*Belöning med stjärnor införde vi i höstas för att få sova mer ostört. Varje gång något av barnen sover en hel natt utan att ropa eller komma in till oss får det en stjärna. När man fått tio stjärnor kan man få en liten present som man själv väljer eller tjugo stjärnor för en liten större present.

Det frigör faktiskt en del tid för oss, särskilt nu när vi jobbar hemma. Och stressen att komma iväg på morgonen minskar markant eftersom vi inte har någon tid att passa för AA.

En del eftermiddagar går hon också hem själv från fritids. Det började hon med i höstas, men jag (och även hon själv) tyckte att det kändes lite jobbigt att hon gick ensam i vintermörkret. Dock föredrog hon det framför att bli hämtad lite senare och samtidigt som AA.

Att B klarar av mer saker själv innebär ju mer tid och mindre stress för oss, men det innebär också att hon är på väg (om än långsamt) mot mer självständighet.

Som många gånger i föräldraskapet har jag blandade känslor för detta. När hon ständigt behöver hjälp längtar jag efter att hon ska bli självständig, men nu när hon blivit mer självständig vill jag hålla kvar henne i boet...bara lite till...

Under senhösten och vintern har barnen, framförallt AA, pärlat enorma mängder pärlplattor. Det är roligt att de hittat något som de kan göra självständigt. AA har ibland satt sig att pärla när hon stigit upp på morgnarna. Då har det varit skönt att vi har ett matsalsbord där allt ofta stått framme och tillgängligt.

Jag har behövt fylla på med pärlor flera gånger och handlat tiotusentals pärlor medan A har strykt oändliga rader av pärlplattor. Men vi uppmuntrar gärna barnen, framförallt B, till självständiga aktiviteter och båda barnen fick varsin bok med mönster som de kan pärla på egen hand.

I år fick inga föräldrar vara med på förskolans luciafirande. Väldigt tråkigt även om jag självklart har förståelse för det. Eftersom det endast är de äldsta barnen på förskolan som deltar i luciatåget missade vi AA:s enda lussande.

Firandet var planerat till i fredags, men efter protester(?) från föräldrar flyttades firandet till i måndags i stället. AA meddelade tidigt att hon inte ville vara med på luciafirandet när det var på en fredag (då hon brukar vara ledig), men när det flyttades hade hon inga betänkligheter alls.

När jag igår hämtade AA fick jag höra från en pedagog hur duktig hon varit or och hur seriöst hon tagit det. Hon hade stått rak i ryggen och varit fokuserad. Dessutom hade hon sjungit högt och kunnat alla sångerna utantill.

Samtidigt som jag tycker att det var roligt att få veta blev jag såklart ledsen över att jag själv inte får se det. AA har sjungit/övat lite grann här hemma och vi har hört hur duktig hon är med text, melodi och toner.

På skridskoskolan förra veckan testades B om hon kunde flytta till gruppen för nästa nivå. Hon klarade testet och när hon kom hem var hon överlycklig och berättade stolt vad som hänt. Dessutom hade hon fått två skridskomärken och AA ett.

B har under veckan sett fram emot fredagen då hon för första gången för säsongen skulle åka skridskor med simfritids. I slutet av förra säsongen ville hon inte längre åka skridskor med simfritids så jag blev glad att hon hittat glädjen över det igen. Jag gissar att hon har såg fram emot att få åka skridskor med sina kompisar, visa vad hon kan och berätta vad som hänt.

Idag gick hon för första gången i skridskoskolans blå grupp. Hon tyckte dock att det var ganska svåra övningar och rätt jobbigt. Förhoppningsvis kommer hon att behärska några av dem efter hand och tycka att det är roligare då. Hon har ju tyvärr en inställning om att man ska kunna allt på en gång.

För två veckor sedan hade B utvecklingssamtal. Vi var med digitalt medan B och mentorn var på skolan.

B tycker att det är svårt med engelska, men enligt mentorn går det bra för B i alla ämnen. Hon deltar och gör det hon ska på lektionerna. Däremot har hon svårt med "fri skrivning". Då har hon svårt att komma på vad hon ska skriva.

Hennes favoritämne är syslöjd som hon hade första halvan av terminen. Denna halva av terminen har hon träslöjd som hon också tycker om, men inte lika mycket.

På rasterna är hon med grannflickan som hon tidigare inte umgås särskilt mycket med. När jag senare frågade vem hon är med om grannflickan är sjuk svarade hon att hon brukar vara ensam eftersom hon inte tycker om de andra barnens lekar. Det gör ont att höra, samtidigt som jag vet att hon har andra kompisar, både i klassen och i parallellklasser. B sa dessutom att hon tycker att det är okej att vara ensam på rasterna. Hemma klarar hon nästan inte av att vara ensam ens några minuter...

I tisdags var A på barnsamtal för (men utan) B på simfritids. Vi fick veta att hon är lätt att ha att göra med och att de egentligen inte hade något särskilt att ta upp.

B kan säga ifrån på ett bra sätt (varför har vi aldrig märkt av det hemma?) och deltar inte i de tjejgnabb och -grupperingar som uppstår. I stället går hon och en av hennes bästa kompisar iväg. Jag tyckte att det var skönt att höra.

I början kunde B klaga på att de promenerade mycket, men det gör hon inte längre. Det är bra att hon vant sig, dock tycker jag att det sällan märks när hon är med oss föräldrar.

I söndags gick AA på sin andra skridskoskolelektion. För en gångs skull går båda barnen på samma aktivitet samma tid. Så smidigt när vi inte behöver ta hänsyn till det andra barnets rutiner.

AA verkar tillhöra det fåtal i den gröna gruppen som tycker att det är roligt. Hon klarar sig dessutom hyfsat på isen utan att behöva ramla omkull alltför många gånger.

Som vanligt när hon ska lära sig något/få instruktioner lyssnar hon noga och gör som hon blir tillsagd.

B missade första lektionen eftersom hon hade stukat foten, men går än så länge kvar i den orange gruppen. Och tycker fortfarande att det är roligt.

Idag var AA på återbesök på BVC. Hon var där i början av augusti för rutinkontroll.

Hon vägdes, 16 kg, och mättes, 106 cm. Även synen kontrollerades och hon hade då svårigheter att se med vänster öga. Enligt sköterskan kunde det bero på att hon just täckt för ögat (för att kontrollera höger öga).

Dagens besök var endast för att kontrollera synen på vänster öga. Denna gång gick det bättre, men hon var ändå mycket snabbare (och säkrare) på att meddela rätt bokstav när hon tittade med höger öga.

Jag blev glad att hon slipper glasögon ett tag till. De är ju lätt ivägen och blir snabbt smutsiga. Att hon en dag, i ganska unga år, kommer att bli närsynt, det är jag övertygad om.