The Way the Cookie Crumbles...

Det är en annorlunda tid just nu. B som nästan aldrig är hemma sjuk har varit borta från skolan i över två veckor. I början var hon lite snorig, sådant som man i vanliga fall låtit henne fortsätta gå i skolan. Nu har det dock övergått i hosta som inte vill släppa.

Även AA var hemma från förskolan två veckor sånär som på en dag. Hon hostade mycket i början, men sedan övergick det till en hosta som inte heller ville släppa.

Nu har AA varit tillbaka på förskolan en vecka och det går bra. Hon är inte alltför ledsen över att B är hemma. Däremot var hon lite frågande när både A och jag jobbade hemifrån samtidigt som B fick vara hemma.

B får göra skolarbete hemma. Förmiddagarna går bra, men en liten stund in på eftermiddagarna tröttnar hon. Tidigare fick vi mejl varje dag från läraren, men nu har det blivit en veckoplanering.

Jag jobbar hemma och det funkar nästan lika bra som att vara på kontoret. Det är tur då jag kan ta hand om det/de barn som är hemma. Men det var lite svårare att jobba när båda barnen var hemma.

AA har verkligen nära till känslorna och stark inlevelseförmåga. Ännu mer för att inte ens vara fem år.

I samband med att vi pratar om Covid-19 och döden säger AA att det är bättre att hon och B dör än vi föräldrar. Både A och jag invänder att det är tvärtom eftersom de har fler år att leva. AA menar då de inte kan ta hand om sig själva. Vi berättar att det finns många som kan ta hand om dem om vi inte finns; mormor, morfar, moster, farmor, faster och farbröder.

Plötsligt ser vi hur AA förstår innebörden av det vi pratar om och blir tårögd. Snabbt berättar vi att vi kommer att leva många år till. Det är ett påstående som jag har svårt för eftersom det inte är något vi vet, men för att trösta AA använder jag mig själv av det.

Efter att ha suttit i mitt knä och ätit frukost blir hon glad igen. B var närvarande under hela samtalet, men hon var helt oberörd.

Igår fick vi mejl från simfritids om att de, på grund av coronaviruset, inte kommer att åka buss (allmänna transportmedel) tillsvidare.

Det innebär att de inte kommer att åka till simhallen, vilket såklart är jättetråkigt. Dagen då de åker till simhallen är B:s favorit.

Det innebär även att barnen i årskurs ett inte kommer att åka till rackethallen längre, vilket de gjort några veckor. Jag har varit så tacksam för denna aktivitet då barnen fått spela badminton, pingis och tennis med en tennisinstruktör (en av pedagogerna). I torsdags fick vi veta att de övat på forehand och backhand.

Tänk att barnen får testa racketsporter utan att behöva anmäla/köa till en förening som man måste engagera sig i, utan att betala terminsavgift och utan att transportera barnen fram och tillbaka till träningar. Så lyxigt!

I tisdags var jag på utvecklingssamtal med AA på förskolan. Egentligen framkom inget nytt för oss.

Pedagogen berättade att AA ibland meddelar att hon vill vara för sig själv och att det respekteras. När hon sedan vill leka med kompisarna kommer hon tillbaka. Hon är dock alltid med på samlingarna och tycker att de är roliga.

Hon har några tjejkompisar på avdelningen, de flesta av dem är ett år äldre. Jag blev inte förvånad med tanke på att hon alltid har föredragit att leka med äldre barn framför barn i sin egen ålder och hur mogen hon är. Det är endast fem barn i hennes årskull på avdelningen.

Ibland ser pedagogerna att AA äter väldigt lite till mellanmål och kan då fråga en extra gång om hon inte vill ha mer. Så tacksam eftersom jag tycker hon äter ganska lite och dessutom är ganska liten.

Vid slutet av samtalet berättade pedagogen att det hade varit roligt att se hur AA är när en förälder är med. Jag gissar att AA pratade mer än vanligt (nästan konstant) och var mer sprallig och tog mer plats än vanligt.

Återigen har AA "tröttnat" på en aktivitet. Hon har sagt att hon vill sluta på bamsegympan och efter varje tillfälle berättar hon att hon längtar tills terminen är slut. Samtidigt verkar hon fortfarande ha väldigt kul när hon väl är där.

Nu berättar hon i stället om hur roligt det ska bli med simskola och hur mycket hon ser fram emot det. Hon har själv frågat när hon ska gå i simskola och vi har berättat att det blir i sommar.

Vi har ännu inte anmält henne, men tänker att vi ska anmäla henne till en veckas intensivkurs (som B också gått). Kanske kan det vara så att AA inte hinner tröttna när det inte går mer än en dag mellan varje tillfälle?

I tisdags var B hos tandläkaren för att dra ut tanden. A berättade att hon var jätteduktig. Hon hade satt sig i tandläkarstolen och gapat. Tandläkaren kunde snabbt ta ut tanden.

Tandläkaren konstaterade att det var bra att tanden togs bort. Enda delen av tandroten hade redan blivit avskavd av den nya tanden.

När jag kom hem efter jobbet verkade B inte ha särskilt ont. Men hon fick risgrynsgröt till middag.

Att barnen tänker och resonerar olika har vi fått erfara flera gånger. Tydligast blev det i frågan hur barn blir till.

När B ställde frågan svarade jag lite vagt att barn blir till när en mamma och pappa väljer det. (Jag vet: långtifrån hela sanningen.) Samma kväll beställde vi en barnbok i ämnet.

Sedan kom det hem en färgglad bok som förklarade: för att ett barn ska bli till behövs ett ägg, en spermie och en livmoder. Vissa människor har ägg, vissa människor har spermier, vissa människor har livmoder. Efter att vi läst den fick vi inga ytterligare frågor från B.

När vi däremot hade läst boken för AA några kvällar i följd ställde hon frågan hur de (spermie och ägget) kommer till varandra. Hon fick svar att spermien simmar till ägget. Nästföljande kväll frågade hon hur spermien simmar till ägget. Då får hon ett lite luddigt svar att det är när en pappa och mamma är tillsammans. Nästföljande kväll visar det sig att hon inte är nöjd med svaret och frågar återigen hur det faktiskt går till.

Jag tycker att det är intressant att se att AA undrar något, frågar och sedan funderar över svaren. Samma eftertänksamhet det man inte riktigt hos B.

Under skidresan blev jag uppringd av tandläkaren. De ska, på B, dra ut den mjölktand som är i vägen för sexårstanden.

Hennes röntgenbild hade tydligen skickats för konsultation och då kom man fram till att tanden bör tas bort.

Vi bokade in en tid på sportlovet för detta. Sköterskan förklarade omsorgsfullt hur bedövningen ska gå till. Detta gjorde mig ännu mer nervös.

Jag tycker så synd om B som behöver gå igenom detta och önskar att jag kunde få göra det i hennes ställe. A försökte lugna mig genom att förklara att det är mycket lättare att dra ut en mjölktand än en permanent tand, även om det är en kindtand.

Det blir A som får följa med till tandläkaren den dagen - jag känner att jag antagligen kommer börja gråta för B:s skull om jag är där. Det ska bli skönt när detta är över.

I början av vårterminen anmälde jag B till pianolektioner genom kulturskolan. Jag trodde inte att hon skulle få plats förrän till hösten. Men vi fick till och med flera tider att välja bland.

B har tidigare uttryckt att hon vill lära sig spela piano, men då var hon ganska liten. Vi tänkte då att vi skulle vänta tills hon kunde få lektioner genom kulturskolan.

Så i måndags var hon på sin första lektion. Jag hade trott att det inte skulle passa henne och att hon skulle tycka att det var tråkigt. Själv sa hon direkt efter lektionen: "Jag trodde det skulle vara tråkigt, men det var roligt."

Hon verkar verkligen tycka att det är roligt och har hittills spelat/övat en liten stund efter att vi ätit middag.

Just nu har B tre aktiviteter: fotboll, skridskor och piano. Det kan vi tycka är lite för mycket, men skridskoskolan pågår endast under vintersäsong. Och vi trodde att fotbollen endast skulle pågå under sommarhalvåret. Vi får se om B längre fram behöver välja vad hon vill fortsätta med.

Under förra veckans skidsemester fick båda barnen gå på skidskola två dagar. Vi hade tänkt köpa till ytterligare tre dagar om det behövdes och de ville.

AA utvecklades mycket under sina två lektioner som i princip var privatlektioner eftersom hon var den enda eleven. Men den första dagens lektion var de en stor del av tiden tillsammans med skidlekis.

Efter de två lektionerna kan hon bromsa och styra samt åka knapplift själv. Hon kan på egen hand åka nedför barnbackarna, men i de större gröna backarna åkte hon med sele. Hon kunde även åka med oss i de blå backarna (med sele). Hon älskade att åka över guppen i ski cross-banan. Det var otroligt roligt att se att hennes glädje för skidåkning väckts.

Även B fick nästintill privatlektioner eftersom de endast var två elever. Med B:s åkning märktes ingen större skillnad, men hon åkte redan förra året med i alla backar som jag åkte. Då var hon dessutom övertygad om att hon kunde åka även i de svarta backarna. I år ville hon inte det.

B ville fortsätta på skidskolan, men A tyckte att hon behövde öva mer. B protesterade heller inte över att det inte blev mer skidskola.

Det är mysigt och härligt att hela familjen kan åka skidor tillsammans. Och snart kommer det nog att gå ännu bättre. 

Det "positiva" med att B var sjuk var att båda barnen fick kvalitetstid med en av oss förälder.

Jag var mycket med B då jag var den som stannade hemma. Vi spelade spel, pysslade, tittade på film. Det var väldigt mysigt och ovanligt att få ta det så lugnt med henne. Men det märktes att det ändå fanns energi i hennes kropp som hon inte fick utlopp för när hon var hemma hela dagarna.

AA fick i stället lite mer tid med A. De shoppade och åkte skridskor. Han berättade hur ovant det var att ett barn uppmärksamt lyssnade på instruktioner och sedan gjorde enligt dessa.

Roligt när man uppäcker nya positiva sidor hos barnen!

B har för första gången varit så pass sjuk (förkyld) att hon behövt vara sängliggande. I fredags fick hon stanna hemma med A och AA. Hon fick ta det lugnt och bland annat ligga under täcke i soffan och titta på film. När jag kom hem på seneftermiddagen verkade hon ganska kry.

I lördags förmiddag lade B sig självmant i sin säng för att vila. Hon verkade febrig och frös, men jag kunde inte känna att hon var varm. (Kan det vara så att hon inte "kan" få feber?) Hon kunde inte ens avgöra om hon ville ha sällskap. Efter att ha suttit på golvet bredvid hennes säng en stund gick vi och lade oss i A:s och min säng. Där somnade hon och vaknade med ett ryck efter en halvtimme och trodde att hon sovit några timmar. Det är väldigt ovant att se B så pass sjuk.

Igår verkade B relativt kry igen, bortsett från snuvan och vi tänkte att hon skulle gå till skolan idag. Men när vi vaknade i morse klagade (och grät) hon över att hon hade ont i örat. Så idag har hon stannat hemma medan jag jobbat hemifrån. Under dagen har hon varit pigg och glad.

Imorgon är förhoppningsvis sista dagen hon är hemma. På tisdagar går simfritids till simhallen och jag tycker att B ska bli bättre först. Hon tycker givetvis att det är tråkigt att hon missar det, men det blir tillfället för det nästa vecka.

I lördags var AA på bamsegympa för första gången. Något som hon såg fram emot. Och det blev en succé.

Barnen skulle ta sig runt en hinderbana i gymnastiksalen. AA lyssnade på ledarnas instruktioner och genomförde enligt dessa samtidigt som hon hade jätteroligt.

En del andra barn klarade inte av att föräldrarna satt vid sidan av eller vissa moment i hinderbanan. AA hade inga problem med att A satt vid sidan och sa till och med till honom att han kunde sätta sig i omklädningsrummet. Hon klarade också av att svinga sig framåt i lianerna, vilket kan vara svårt för yngre barn.

AA längtar redan till nästa lördag och frågade hur många dagar det är kvar. Skönt att det blev succé för denna aktivitet i alla fall.

Jag har haft detta inlägg i tankarna i mer än nio månader och flera gånger har jag skjutit upp det. Det har bytt skepnad mer än en gång, men aldrig har det utgjorts av ord.

Nu har det gått mer än ett år sedan Cookie fick somna in. Saknaden har varit både enorm och stor. I början var den blandad med skuldkänslor över att vi inte gjorde mer för honom och nu över att barnens minnesbilder av honom kommer att blekna.

Jag har verkligen saknat att ha en tillgiven och kelig katt samtidigt som jag uppskattat den något enklare tillvaron.

Även barnen vill ha katt, framförallt en kattunge. Det händer att de frågar och tjatar en stund.

Vi har dock bestämt att det inte blir på ett tag, men när barnen är lite äldre. Jag tänker mig att det blir när B slutar gå på fritids. Då kommer barnen vara 9-10 år respektive 6-7 år.

Just nu kan jag inte heller tänka mig att skaffa något annat än en burma, kanske till och med två för att de ska ha sällskap av varandra. Samtidigt som jag längtar är jag rädd att glömma Cookie, att minnena av honom ska ersättas och att barnens minnen av honom ska ersättas.

För ungefär ett år sedan skaffade vi en Google home-enhet för att få dimmer-funktion till lamporna i vardagsrummet.

I början tyckte B att det var jätteroligt att fråga den olika saker, men för att den skulle kunna uppfatta henne var hon tvungen att tala tydligt. Hon behövde dessutom lära sig att formulera frågorna tydligt. Nuförtiden tycker hon det är roligt att kommunicera med  för att se vad hon får för respons.

AA har inte kunnat kommunicera med enheten förrän den senaste månaden. Det är såklart väldigt praktiskt eftersom hon nu själv kan tända lamporna över vårt matsalsbord när hon känner för det då det är där vi sitter och pysslar.

B:s tänder röntgades med panoramaröntgen i torsdags. Tandläkaren kunde då se att den framtand som saknas är på väg.

Det upptäcktes även att den nya kindtand som kommit trycker på framförvarande mjölktand. Eventuellt behöver mjölktanden dras ut för att göra plats, men det är något som man kommer ta ställning till vid nästa års rutinkontroll.

Jag trodde inte att vi skulle behöva tjata om läxor redan nu, särskilt eftersom B har lärt sig läsa tidigt och dessutom tyckt att det varit roligt. Fram tills nu har läxor bestått av läsning av någon lättläst text (eller bok) ibland med tillägg av nonsensljud eller öva att skriva en siffran.

De senaste veckorna har läxan utökats något så att den utgjorts av läsning flera, eller helst varje, dagar. Då har hon hittat på ursäkt efter ursäkt för att inte göra läxan: hon vet inte vad hon ska läsa, hon kan/orkar/vågar (läs: vill) inte välja bok, hon har ont i halsen, hon är trött... Ursäkterna är oändliga!

A och jag har nog svårt att förstå detta beteende. För oss var det en självklarhet att göra läxor och vid så ung ålder var det inget vi ifrågasatte. Jag tror att vi, på grund av det, har ännu svårare att argumentera med henne och hjälpa henne att hitta motivation.

Dessutom tappar jag hoppet. Om hon redan nu beklagar sig så djupt över att läsa en kvart - hur kommer det att vara om några år?

Jag hoppas att hon mognar, vänjer sig, hittar motivation eller vad det än är som behövs för henne att ta sig igenom skola och utbildning - utan att jag ska bli tokig.

B:s fotbollsträning utomhus fortsätter månaden ut. Jag trodde att den skulle sluta efter åtta tillfällen efter terminsstart liksom förra året.

Tyvärr har B tappat lite intresse och glöd av att spela i mörker, men framförallt i kyla och regn.

I januari börjar inomhusträningen. Jag hoppas att det då kommer att kännas kul igen.

I torsdags var B hos tandläkaren för rutinkontroll. Tänderna undersöktes och röntgades.

Efter att B tappade sin senaste mjölktand har det fortfarande inte kommit ut någon ny tand. Det är den tand som B slog i som liten.

Tandläkaren tyckte att den var lite sen, men eftersom han inte heller kunde se anlag till den ska en panoramaröntgen göras om två veckor. Tyvärr fanns ingen tid att göra det vid samma tillfälle.

Efter undersökningen fick B och AA varsin rosa tandborste.

Under den tidiga hösten har AA lärt sig att uttala rullande R. I början var rullningen lite otydlig och det hände att B retade henne trots att det bara var månader sedan hon själv lärde sig.

Sedan klarade AA att uttala lösryckta ord som börjar på R och nu rullar R:en även mitt i orden när hon pratar på. Eftersom hennes R är så markant rullande kan det ibland bli lite komiskt.